Det här med happar

Här en dag tänkte jag kasta hörapparaten åt skogen. Jag är så less allt strul med den. Jag märker ju hur Erik lider av höga ljud, om någon skriker eller gråter. Då går det inte att ha i happen eftersom den förstärker alla ljud och det blir ju ännu högre i hans öra. Varje dag får jag vara beredd att snabbt ta bort happen ur hans öra eller leta efter den då han själv tagit av sig den pga något högt ljud. På förskolan tar han av sig den och det är ju inte så konstigt i och med den höga ljudnivån där med alla barn. Happarna är ett nödvändigt ont och behövs ju för Eriks språkutvecklingen men jag är så less, särskilt när teknikens under inte fungerar. Som det varit nu sista tiden fungerar inte de båda happarna samtidigt och vad gör de för nytta då egentligen? Nu måste vi omigen göra ett nytt avtryck då höger inte passar längre.

Det här med öronproblematiken har tagit hårt på mig. Först all oro när det aldrig gick att få ett tillförlitligt svar, sen lättnaden när vi äntligen fick ett bra hörselprov och sen chocken när det mitt i allt uppdagades att Erik var i behov av hörapparater. Jag kan ärligt säga att jag hatar happarna och väntar och längtar efter att operationen av rör kan göras. Nu är det förhoppningsvis bara fyra månader kvar tlls vi kan "kasta" bort happarna. Håller tummarna så hårt att de nästan blånar att operationen är genomförbar efter årsskiftet.

Idag är lilla plutten tre veckor. Han börjar bli rund om kinderna...