Det här med knät

Jag lever nog i förnekelse. Jag tror alltid att allt ska ordna sig (även om det egentligen lutar mer åt andra hållet). Förra veckan var jag väl fortfarande hög på endorfinerna efter loppet att jag planerade för fler lopp och mera träning utan en tanke på det där onda knät. Eller det andra som också smärtar. 

I min värld tror jag det går över efter lite vila bara. Nej, sa sjukgymnasten, det här kommer ta lång tid. Jaha, här står jag med lång näsa, träningsvillig och så ledsen över det här med knät, jag vill träna men får inte eller kan inte. Jag kan inte vila mig i form men inte heller träna skidor, köra på crosstrainern och hur det sen ska gå med löpningen orkar jag inte ens tänka på. Just nu skulle jag vilja kunna gå upp och ner för trappan utan smärta, kunna ta en promenad utan att känna av varje steg jag tar.

Vill man bliva fin får man lida pin

Ikväll har jag fått akupunktur i det onda knät, något som påskyndar läkningen av inflammationen. Det andra knät fick en behandling och det blev rött och varmt vilket tyder på inflammation. Känner mig hoppfull att den värsta smärtan nu ger med sig. Senare i veckan får jag på nytt akupunktur.

Det här med knät omkastkullar mina planer men det är ju bara att gilla läget. Jag får yoga så länge och tänka på kosten. Det kommer ju ordna sig, knät kommer bli bra igen. Suck! Tålamod är inte min starkaste sida.