Långt borta men ändå så nära

Ibland är det svårt att motivera sig att göra något utöver det vanliga efter en arbetsdag. Men det är oftast mödan värt. Det kändes segt att sätta sig i bilen och köra 24 mil norrut efter jobbet men de tankarna botade jag bort. Ibland är det värt många timmar efter långtråkig inlandsväg för att umgås med nära och kära. I det här fallet gav det en energiboost som gjorde mig sprudlande glad och värmde själen. Helt klart värt det.

Vi firade min mosters 85-års dag, släktens äldste och en person som alltid funnits där hela min uppväxt. Hon ryckte in på en storasysters vis och hjälpte till när pappa gick bort. Hon kom ner till oss och vi firade jul i hennes hem det året.  Det hörde till att gå på stigen till mosters hus under somrarna i byn. Vi brukade basta där och spela monopol med kusinerna. Min moster, en omhändertagande kvinna som alltid gillat blommor och handarbete. Min favoritmoster!

Vi åt god smörgåstårta, fikade tårta och kakor och drack kaffe. Vi sjöng "Ja må du leva" och önskade grattis. Min moster var nöjd och glad över blommor och presenter. Vi var rätt många som firade. Min moster har fyra barn, åtta barnbarn och åtta barnbarns barn. Den yngste på kalaset var 11 månader, ett barnbarns barnbarn.

Vi samlades i köket, vi kusiner och kusinbarn och samtalade om ditt och datt, viktiga och oviktiga saker. Jag tänkte på att nu var vi alla på samma nivå på något sätt. Tre 40-åringar, två 50-åringar, två i 60-års åldern och så systrarna snart 70 och 85. Tänk att få träffas och bara vara, att man känner till rötterna och historian och ser varandras likheter. Just denna kväll kom vi in på krämpor och sjukdomar vanliga i släkten och skrattade åt allt.

Det var så kul att träffas alla även om jag har svårt att hänga med när alla talar meänkieli och glömmer översätta till mig. Det bästa var att moster kände igen mig och att jag hade en chans att prata med henne. Trots långa avstånd emellan är vi alla nära ändå.