Tillbakablick

En tillbakablick till den där natten för fyra år sen. Jag hade packat BB väskan på kvällen innan för jag förstod att det kunde vara på gång. Jag hade redan haft värkar natten innan och under dagen och på kvällen kände jag hur huvudet trycke nedåt. Vi fotade en sista bild på gravidmagen också. Jag hade lite feber på kvällen och när ja la mig började värkarna efter ungefär en timme. Jag kunde ändå sova med min värmda vetekudde i ryggslutet. Jag vaknade till och från, värmde på den och fick sen en ny febertopp efter några timmar samt en teckningsblödning.

När jag ringde in till förlossningen rådfrågade jag om febern. Barnmoskan sa att det kunde vara ett tecken att det var på gång. Hon tyckte att jag skulle komma in då jag var omföderska men jag sa att värkarna inte kändes så starka så jag kunde lika gärna vila på soffan en stund. Varför jag nu tyckte det var en bra idé men jag kände mig så slut pga febern.

Sagt och gjort tills jag upptäckte att det bara var sex minuter mellan dem. Dags att väcka Peter, ringa barnvakten och åka in. Det tog en halvtimme innan vi tog oss i väg och när vi då körde nerför vägen small det till och värkarna blev riktigt jobbiga. Hela vägen in blundade jag och fokuserade på att andas och bannade mig själv för att vi åkte in för sent. Vattnet gick i bilen och vi fick ringa ambulansen när vi var några mil från sjukhuset. Barnmorskan hade sagt att jag skulle ringa för när vattnet går så kommer bebisen inom trettio minuter.

På uppfarten från E4:an väntade ambulansen på oss och jag fick försöka ta mig ur vår bil och ta mig in i den och lägga mig på britsen och sen körde vi järnet till BB. Jag mantrade för mig själv "jag ska inte föda i bilen" hela vägen in och när vi parkerade utanför akuten brände det till och rann mera vatten så jag förstod att nu var huvudet där.

Barnmorskan och undersköterskan väntade på oss och jag rullades genast upp till förlossningen.  Väl inne på rummet gick allt på tio minuter. Jag fick först ta ett krafttag och rulla över till sängen. Jag fick lustgas och sterila kvaddlar i ryggen (som gjorde att jag kunde slappna av lite) och kunde sen hjälpa till krångla mig ur byxorna och tröjan. Peter kom in i samma veva. Han hade kört efter ambulansen och parkerat bilen, fått ringa på och sen bli lotsad genom gångarna från akuten till hissarna för att kunna ta sig upp till oss. Han höll mig i handen och sen var det dags att krysta på. Den lilla plutten var ute på tre värkar. Han föddes klockan 5:31 på morgon.

Så liten, perfekt och underbar med mycket hår. Vår lilla stjärna som hade bråttom till världen. Jag var lite omtumlad efteråt. Allt gick ju bra men bilfärden (aka skräckfärden) till BB var inte rolig.

Trött men lycklig

Här är lilla Vidar

Att föda barn är en mäktig känsla. Det går knappt att beskriva men kroppen vet vad den ska göra och fastän värkarna är jobbiga är ju varje värk är ett steg närmare att få träffa det lilla underverket som man längtat efter. Och sen ligger han där i famnen, en ny liten, vacker människa och all smärta är borta. Själv har jag varit i ett sådant lyckorus efteråt och hur trött jag än har varit har jag inte kunnat sova utan bara legat och insupit alla känslor, det som hänt, den lille bebisen, hans doft och ljud,  så nyfiken på den lilla som i magen bott. "Hej lilla vän!"

Nu är Vidar fyra år. Han är en stor kille med ett varmt hjärta. Glad, omtänksam, rolig, fin, busig och omtyckt av alla.