För tre år sedan

Idag är det Vilmers 3-års dag. Hipp hipp hurra! Jag har inte skrivit om förlossningen tidigare så jag tänkte det var dags nu.

När natten blev till dag föddes Vilmer. Det var tidigt en söndag. Han tog sin tid att komma ut. Jag gick och väntade flera veckor att han skulle födas pga risk för tidig födsel. Istället blev det vräkning (induktion) och en lång dag med intag av shotar med medicin varannan timme. Jag kände lite småvärkar men det dröjde till 23 tiden innan värkarna blev starkare. Då ville barnmorskan att jag skulle ta en "sovkur" vilket jag tyckte var konstigt. Jag var ju där för att få ut barnet inte stoppa upp förloppet. Senare fick jag veta att de hade fullt sjå på förlossningen. Det föddes nämligen åtta andra barn den natten.

Vi låg på patienthotellet under dagen och gick då och då in på förlossningen för att köra en ctg-kurva eller få medicin. Peter fick vänta utanför eftersom det var covid. På den sista kontrollen gick jag själv och efter det drog det igång på allvar. Jag hann knappt blunda så fick jag börja ta värkar. Jag laddade ner en värkapp som larmade "ring in nu" och tillslut gjorde jag det eftersom jag skulle hinna få antibiotika innan bebisen skulle födas.

Väl inne på förlossningen fick jag vara själv i en timme innan de släppte in Peter. Här är bild från när jag äntligen fick stå upp en stund. Tyvärr gillade inte bebisen det så jag fick ligga ner på sidan igen.

Jag kände mycket i ryggen vid varje värk och Peter fick massera ryggslutet. Jag hade fått kvaddlar som tidigare förlossningar gjort susen men inte nu. Det visade sig att Vilmer låg fel, i sk vidöppen bjudning som ökar trycket på längdryggen. Det tog lite längre tid för bebisen att ta sig ner också. Jag hade ont och svårt att slappna av.

På slutet blev det bråttom att få ut lillebror. Barnmorskan märkte att hjärtljuden gick ner och att han var trött. Detsamma var jag efter att ha försökt krysta som en dåre. En läkare tillkallades och en sugklocka sattes. Jag tänkte "dra då" men inget hände. Istället lossnade klockan och läkaren fick börja om. Tillslut kom han ut och lades snabbt på min mage. Sen sprang barnmorskan iväg med honom till barnbordet och Peter följde med.

Jag var helt slut men det märkte jag inte då, hög av endorfiner. Det skulle först sys, smärtsamma stygn utan bedövning som tog och så en dusch på det. Jag ville bara snabbt ta mig till rummet där bebisen och Peter var. Vilmer hade repat på sig och tittade upp när jag pratade med honom. Jag kunde inte hålla i honom eftersom han var uppkopplad till en monitor och andades syrgas. Jag sjönk ner i en fåtölj, vi fick in brickan med smörgåsar och juice, och jag höll på somna där och då.

Efter en stund kom en barnläkare in och pratade med mig och Peter. De misstänkte syrebrist och ville sätta in behandling. Det innebar att jag och Vilmer skulle flyga till Umeå för specialistvård på neonantal. Jag hade verkligen ingen lust att åka dit. Jag var så trött och ville bara vila men det fanns ingen tid för det.

Väl på plats på neonatal blev Vilmer väl omhändertagen och jag fick ett rum på BB och lite middagsmat. Jag upptäckte att jag hade fått spruckna blodkärl i ansiktet på flera ställen efter all forcerade kryssning och jag hade så ont i ryggen och magen. Vilmer kylbehandlades några dagar och sen kom äntligen dagen jag fick hålla honom i min famn.

Hud mot hud

Alla förlossningar är jobbiga på sitt sätt och det här blev verkligen en utmaning i och med att Vilmer låg felvänd. En induktion innebär alltid en risk för instrumentell inblandning men att det skulle bli så här efteråt hade jag inte en tanke på innan. Jag fick en grad två bristning som påverkat mig och min vardag de senaste tre åren. Förlossningen blev inte alls som jag hade föreställt mig, tex. att jag skulle kunna byta ställning ofta, ta värkar på en pilatesboll och få upp bebisen på bröstet. Jag ville se själv om det var en flicka eller pojke eftersom vi inte visste innan.

Vilmers behandling har verkligen gjort susen. Han är en frisk och go kille, som var tidig i talet och hade en normalt utvecklad motorik redan från början. Nu ska vi snart åka på uppföljning hos fysioterapeut och läkare som alla barn som genomgått behandling får göra. Jag tror de kommer bli imponerade av Vilmer. 

Mammas sötnos! Grattis på din dag! 

Äntligen landat hemma