Att sluta i tid

Jag håller på fasa ur amningen. Det går rätt bra men är samtidigt lite bökigt. Plutten använder ju mig som sin snuttefilt under natten eller åtminstone känns det så. Ett tecken, om något, att det är dags att sluta. Han har i alla fall börjat äta större portioner vanlig mat och gröt, som att han nu kommit på att han gillar det. Han slurpar i sig vällingen utan problem.

Problem ligger mer hos mig, dels att det gör ont gå omkring med mjölkstinna, knöliga bröst (försöker att inte amma något under dagtid. Aj! ) men det lägger sig väl på ett par dagar. Jag minns inte att det varit så här när jag slutade amma med de andra. Dels är det emotionellt lite jobbigt. Detta är ytterst märklig (och jag skyller på hormonerna) att det är lite sentimentalt inblandat i det hela, uhu det är sista gången... Jag har egentligen aldrig varit någon förespråkare för amning även om det är smidigt. Det har många gånger varit krångligt, mjölken har sinat och sist blev jag ordentligt sjuk med antibiotikakur och fick kämpa på. Nu har det funkat bra hela tiden och jag har ammat i 7 månader! Jag hade väl aldrig trott amningen skulle pågå så här länge men det har ju också berott på att plutten vägrat öppna munnen till fast föda. Nu är det i alla fall på sluttampen och se här så glad han är smaska på fruktpuré till efterrätt.

Detta blev en lyckad bild på småkillarna. Det är inte alltid jag hinner fota innan de tittar åt ett annat håll, har vänt sig eller sprungit i väg.