Ta vara på tiden

Hur ofta hör vi inte uppmaningen att ta vara på tiden? Och särskilt att bebistiden går så fort. Snart är de bara med kompisar, aldrig hemma, tonåringar osv. Mitt under svåraste sömnbristen kan det vara en tröst, att tiden går fort, att det går över snart. Jag tänker det ofta nu när det är lite si och så med sömnen eftersom vi trängs så med armar och ben i sängen, att snart så... Det är mysigt också sova nära men när jag för hundraelfte gången blivit sparkad där bak är det inte lika kul.

Men det här med att tiden går fort. Jag är alltför medveten om det. Det är ju min fjärde gosse som nu börjat ta sina första stapplande steg mot större självständighet. Snart är han ingen bebis längre. Igår läste jag om hur det var när jag skolade in Axel på Droppen. Jag tyckte det var jobbigt att någon annan skulle ta hand om mitt barn. Just den känslan är jobbig (även om jag vet det går bra). Snart är jag där igen. Vill inte. Vill vara här, leva hemmalivet alltid (inte föralltid men ett tag till). Jag uppskattar verkligen tiden vi har tillsammans nu innan det är dags för förskoleinskolning och jobb igen. Då om något kommer det bli fullt upp.

Lilla plutten är inne i någon slags seperationafas  nu eller vad det nu är. Från att sovit gott i sin egen säng på kvällarna har han nu börjat vakna efter en halvtimme och blir inte nöjd förrän vi tar med honom ner och där sussar han sen gott i ett kuddhav på golvet. Märkligt! Nätterna har blivit bättre, han sover mindre oroligt nu, om han får sova med oss i sängen.

Det är sista veckan nu innan jullovet. Jag tycker det ska bli skönt med ledighet. Slippa klä på alla för att skjutsa och hämta. Vi ska passa på att mysa tillsammans, träffa nära och kära och äta en massa gott, umgås med vänner och så småningom blicka fram mot ett nytt spännande år. Men mer om summering och förväntningar av det nya året längre fram... Först mera julmys i vårt hus. Det är dags att göra plats för tomtarna och för tomtestubben att lysa upp.